Anne Björnström

Läser om alliansens förslag till ett tredje jobbavdrag. Bland annat föreslår alliansen en höjning av hur mycket man får tjäna innan man måste betala statlig skatt, och motiverar detta med att det ska göra det mer lönsamt att utbilda sig. I pappersvarianten av Västerbottenskuriren (kan tyvärr ej hitta motsvarande artikel på nätet) står att detta ska gynna bland annat sjuksköterskor med vidareutbildning och lärare, yrkesgrupper med låg lön i förhållande till sin utbildningslängd.

Jag kan helt hålla med om att både sjuksköterskor och lärare får dålig valuta för sina studier. Många lärare har fem års utbildning, alltså lika lång som tandläkarnas, men tjänar inte i närheten av vad de senare gör. Att sjuksköterskor har dåliga löner har väl inte gått någon förbi.

Men det är ju det som är grejen! De tjänar inte tillräckligt bra för att nå upp till gränsen där de tjänar på en höjd gräns för statlig skatt! Den gränsen går (om jag minns rätt) vid 28.600 idag. Jag kikade in på SCB:s lönestatistik och kom fram till detta dystra resultat (med reservation för att senaste statistiken är från 2006 och lönerna antagligen har stigit en del sedan dess):

Över gränsen hamnar (inom yrkesgrupperna sjuksköterskor och lärare):
Andra sjuksköterskor med särskild kompetens (medellön på 30.800)

Under gränsen hamnar (samma yrkesgrupper som ovan):
Barnmorskor (medellön 26.400)
Akutsjuksköterskor (25.100)
Distriktssköterskor (24.700)
Sjuksköterskor medicin/kirurgi (24.500)
Operationssjuksköterskor (25.900)
Sjuksköterskor, psykiatrisk vård (25.200)
Röntgensjuksköterskor (24.500)
Övriga sjuksköterskor (23.900)
Gymnasielärare i allmänna ämnen (26.000)
Gymnasielärare i yrkesämnen (25.400)
Lärare i estetiska och praktiska ämnen (23.600)
Grundskollärare (23.500)
Speciallärare (26.000)
Övriga pedagoger med teoretisk specialistkompetens (22.600)

Lönestatistik sjuksköterskor
Lönestatistik lärare

Tittar man på den privata sektorn så når visserligen gruppen Barnmorskor; sjuksköterskor med särskild kompetens knappt över gränsen (28.700 i medellön), men man bör betänka att långt de flesta fortfarande arbetar inom den offentliga sektorn.

Lönestatistik privata sektorn

Ännu mer intressant blir det när man ser på statistik över löner jämfört med utbildningslängd:

Lönespridning efter utbildningsnivå, landstingskommunal sektor
Lönespridning efter utbildningsnivå, primärkommunal sektor

Ur denna statistik kan man utläsa att vinnarna på en höjd gräns för statlig skatt - föga förvånande - till största delen är män. För att en kvinna ska tjäna på att utbilda sig genom en höjd gräns för statlig skatt måste hon gå forskarutbildning. Det hjälper inte med en vanlig högskoleutbildning, inte ens en längre än tre år.

Så min fråga lyder: vilka grupper talar alliansen om när de säger att detta förslag ska göra att det lönar sig med utbildning?

Mitt förslag är i stället att alliansen borde sluta hacka på facket och i stället stötta dem i deras kamp för att få upp lönenivåerna generellt. End of rant.

"Nu tar vi tredje steget med jobbskatteavdraget"

Ser på SVT och läser i DN att svenskarna hellre vill ha bättre kvalité i vård, skola och omsorg än lägre skatt. Jag har hela tiden misstänkt att det är så det ligger till, men alliansmaffian har ju på senare år varit snara med att påpeka vilket enormt skattetryck vi har i det här landet, hur less folk är på att betala skatt och hur onda skatter är i största allmänhet.
Till och med jag har tvivlat på det svenska folkets solidaritet med varandra, jag har misströstat och tänkt att vi alla blivit en hög egoister som sköter oss själva och skiter i andra.

Men icke! Och det gör mig så glad. 66% kunde till och med tänka sig högre skatt om det skulle ge bättre sjukvård. Det ni, alliansen! Här kommer ni och försöker köpa oss med ett jobbavdrag, men egentligen vill vi ha goda gemensamma resurser.
Svenska folket har insett att vad hjälper det om man har en tusenlapp i plånboken om ens barn får gå i alldeles för stor klass i nedslitna lokaler med gamla läromedel, ens mormor inte får gå ut på sitt ålderdomshem och man själv får vänta hur länge som helst på en operation?

Solidaritet är ett fint ord. Fortfarande.

Nu har Maud Olofsson kommit med ett förslag om att inkomstpröva barnbidraget. Har man en lön på över 20.000 i månaden ska man inte få något bidrag alls. Jag antar att de med lägre inkomster får mer pengar ju lägre inkomst de har.

Detta är enligt mitt tycke ett i grunden bra förslag för att komma från alliansen. Här har vi faktiskt bidragstagare som inte behöver sitt bidrag. Men jag tycker gränsen är satt för lågt. 20.000 är faktiskt inte så högt (och det kommer från mig som har betydligt lägre lön än så), i alla fall inte om man är ensamstående.
Är man två däremot och har en sammanlagd inkomst på 40.000 före skatt så kan jag tycka att man borde klara sig även utan den tusenlappen.
Men hur blir det när man har flera barn då? Då måste rimligen gränsen höjas? Eller ska vi på försäkringskassemanér nekas bidrag ändå med hänvisning till att situationen är "självförvållad"?

Jag ögnade igenom några av bloggkommentarerna till förslaget, och det fanns faktiskt några gnällspikar som tyckte att det här var att straffa de duktiga höginkomsttagarna som kämpat så hårt. Jag straffar hellre höginkomsttagare än sjukpensionärer som också kämpat hårt, så hårt att de kämpat sönder sig själva.

Men är det inte märkligt, precis som Jinge skriver, att det är näringsministern och inte socialministern som kommer med förslaget? Fnurra på tråden?

Inget barnbidrag om du tjänar 20.000
Maud Olofsson vill dra in barnbidraget för höginkomsttagare
Socialdemokraterna sågar Maud Olofssons förslag
Moderaterna gör tummen ner för Maud Olofssons förslag
Olofsson vill se över barnbidraget

Läser i Aftonbladet om femårsdagen av Irak-kriget, och jag tycker egentligen en massa om det (mest att det är hemskt och sorgligt och korkat). Men det känns som att under de här fem åren har det redan sagts så mycket om det, jag har inte mycket att tillföra, men min vana trogen tänker jag försöka.

Till och med DN undviker att heja på USA på ledarplats längre. Alla vet att det inte fanns några massförstörelsevapen att hitta, till och med befolkningen i amerikanska mellanvästern verkar ha förstått att kriget var ett kostsamt och tragiskt misstag. Nu handlar allt om att ta sig därifrån med hedern i behåll, men jag tror att det är för sent för heder.
Hur det någonsin ska kunna sluta lyckligt i det landet är ett mysterium.

Hans Blix själv går ut och kritiserar USA:s krig. Hans bok Avväpna Irak står i bokhyllan, jag har inte läst den än. Trots att han är av en annan politisk inriktning än jag (eller kanske just därför, han har inga ideologiska skäl till att kritisera USA) så hyser jag stor respekt för honom och hans kunnande i de här frågorna.

Jag undrar hur historien kommer att se tillbaka på det här. Min far menar att Gulfkriget och Irakkriget borde gå under namnen 1:a och 2:a oljekriget. Bush kommer i alla fall inte att få någon framstående plats bland amerikanska presidenter. Om han nu har gjort något bra (kan inte komma på något) så kommer det totalt att blekna i jämförelse med all galenskap som pågick i Vita Huset under hans presidentperiod.

Mer om Irakkriget:
Blix - USA struntade i sanningen
Amerikaner ser invasionen som ett misstag
Inget slut i sikte på kriget
Bush försvarade Irakkriget på årsdag
Olycklig intervention
Är 40 döda om dagen OK?

Läser här att man nu även ska kunna komma att betala tv-licens om man ser tv i sin mobiltelefon. Denna förändring rör alla dem som inte har någon tv, dator, video eller videokamera hemma, utan bara ser på tv i sin mobil.
Det är inte särskilt många, har jag en känsla av.
Ändå kan man utläsa av reaktionerna på artikeln att folk blivit oerhört upprörda över det här nya förslaget. Över 80% tycker att man inte ska betala licens för mobiltittande och blogginläggen svämmar över av inlägg med rubriken "lägg ner Radiotjänst" och "lägg ner public service".

Först och främst. Om det är några ungdomar som tycker det här är ett jätteproblem eftersom en stor del av ert studiebidrag kommer att gå till licenspengar kan jag lugnande säga att så länge era föräldrar betalar licens behöver ni inte betala extra för att ni kollar ett klipp med Björn Gustafsson då och då. Detta gäller förstås även alla andra som redan betalar licensen.

Dem som det här förslaget skulle drabba skulle vara alla dem som i dagsläget fuskar och inte betalar någon tv-licens. Eftersom radiotjänst alltid får veta om man köper eller hyr en licenspliktig apparat skulle alla mobilköpare åka dit med en gång.

För i ärlighetens namn, är det inte löjligt att konsumenten själv ska anmäla tv-innehav? Hur många är det som inte har tv idag? Eller dator med tv-kort? Eller video med kanalväljare? Några laestadianer i Tornedalen och några fattiga studenter som inte sparat ihop till en ännu?
Kan man inte utgå ifrån att alla har tv och att man i stället ska anmäla om man inte har det? Och sluta prata om tv-innehav som grund för tv-licens, för det handlar inte om själva tv-apparaten, det handlar om Public service.

Public service har många kritiker. Det kan verka tungstyrt och byråkratiskt. Men det fyller trots allt en viktig roll, menar jag. SVT och dess dotterkanaler visar barnprogram helt fria från reklamavbrott. De visar väldigt många olika samhällsprogram som behövs för att medborgarna ska kunna hålla sig informerade (ett måste i en demokrati), allt från riksdagsdebatter och agenda till debatt, uppdrag granskning, plus och rakt på med K-G Bergström (jag älskar K-G Bergström).

De visar nyheter på andra språk, de visar program om fin- och fulkultur. De visar program om den senaste vetenskapen, osponsrad av företag som vill visa upp sina nya produkter. De köper in kvalitetsserier från utlandet. De visar olympiska spelen och fotbolls-VM och andra liknande evenemang som folk skulle bli jättesura om de inte kunde se för att de behövde det och det kanalpaketet från den och den digital-tv-leverantören.

SVT visar faktiskt en massa bra program. Jag tyckte inte så för tio år sedan, men jag tycker det nu när jag blivit lite äldre, lite klokare och lite mer intresserad av min omvärld. Visst kommer det alltid finnas människor som inte uppskattar att informeras, som säger "jag är inte intresserad av politik, för jag tycker inte att politiken påverkar mig", men jag hoppas att de är få.

Många av de här programmen skulle inte dra speciellt mycket annonspengar i en reklamkanal. Ta en titt på reklamkanalernas utbud och fundera över om det är det och endast det vi vill se? Folk klagar på reklam mitt i filmen och alla dokusåpor, men om vi avskaffar public service är det det som väntar.

Public service ska ge objektiv information. Som det står på SVT:s hemsida: "Tanken bakom begreppet public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom en mängd olika områden."
Det här är som sagt jätteviktigt i en demokrati. Och därför ska inte public service vara ett offer för en regering som genom kontroll över dess budget kan påverka dess resurser, som det skulle vara om tv-licensen betalades via skatten. Då skulle en regering genom sin riksdagsmajoritet kunna kapa ner den oberoende televisionen så att de inte längre når ut med sin information till medborgarna, och det skulle vara synnerligen olyckligt.

Jag håller som sagt med om att det nuvarande licenssystemet är gammalt och fungerar illa i dagens samhälle, men en ändring måste ske på ett sätt som garanterar att SVT även i fortsättningen kan stå för fri television.

Lotta Grönings senaste lilla debattinlägg är verkligen Sveriges nya välfärdspolitik i ett nötskal. Läs den här!

Läste just Terri Erikssons krönika om hur hårdare regler i skolan inte motiverar eleverna att lära sig mer. Jag håller helt med.
Jag har bara arbetat en termin som lärare, men hann under den terminen bli spyless på "kepsdiskussionen". Varje lektion började med att påminna killarna om att kepsen skulle av. De tog av dem, det var aldrig något bråk om saken, men de muttrade och anmärkte på att det var en löjlig regel. Då var jag tvungen att ta på mig den stränga minen och hävda att sådana är ordningsreglerna på den här skolan och regler är till för att följas.

Men egentligen tyckte och tycker jag att kepsars av- eller påvarande under lektionstid är en sån icke-fråga. Det finns betydligt viktigare frågor att diskutera, inte minst hur vi tilltalar varandra, samarbetar med varandra, hur vi skapar en god stämning i klassrummet.

Men vi var tvungna att kollektivt hålla kvar vid dessa regler inom lärarkåren, för det var alltid någon 40-talist som motsatte sig alla moderniseringar.

När ska skolan börja stå för lustfyllt lärande, där eleverna verkligen känner att de lär sig för livet efter skolan och inte för provet nästa vecka? Min personliga övertygelse är att detta motiverar skoltrötta högstadiebarn mer än tvång och stränghet. Jag tycker inte det är det minsta flummigt, det är logiskt.

Först: Innan ni dömer ut mig som latmask som inte vill jobba, jag har ett jobb och när jag var arbetslös sökte jag anvisade arbeten trots att jag inte hade någon a-kassa att mista.

Nu till saken. När jag läste detta kom jag att tänka på följande:

En bekant känner en arbetsförmedlare som berättade om följande exempel. En mamma i Norrlands inland blev arbetslös. Hon var skild från sina barns pappa, de hade gemensam vårdnad. Arbetsförmedlingen krävde att hon sökte ett jobb vid kusten, över tjugo mil bort.
Hon skulle bli tvungen att flytta. Pappan till barnen ville inte flytta, och han ville inte godkänna att barnen flyttade med henne. I så fall ville han ha ensam vårdnad.

Mamman stod nu inför det föga lockande valet mellan att antingen behålla sina barn och inte kunna försörja dem, eller att flytta och därmed mista vårdnaden om sina barn.
Vad gör man?

Hade jag varit den kvinnan hade jag faktiskt också ljugit för min arbetsförmedlare.

Läser här att AP-fonderna investerar i företag som tillverkar klusterbomber. Att de överhuvudtaget får tillverkas längre övergår mitt förstånd, man får hoppas att den internationella konferensen i Dublin i maj leder till ett slut på det.
Jag har mina pensionspengar i AP-fonden. Jag har inte orkat sätta mig in i vilka fonder som finns, och även om jag skulle veta det, hur ska jag veta vilka som är värda att satsa sina pengar i?
De ska gå bra, de ska ha låga avgifter, det ska inte vara för låga risker, inte för höga risker. Bara att läsa råden kring vad man ska tänka på innan man väljer får mig att trycka händerna mot öronen och skrika "lalalala". Sen "glömmer" jag att jag har pensionspengar att placera och låter dem sköta sig själva.
Det skulle jag visst aldrig ha gjort, för nu går de till Lockheed Martin. Det är fruktansvärt, jag vill absolut inte sponsra sådana företag, pacifist som jag är. Men kommer det att få mig att slita min stora ända ur vagnen och byta fonder? Tveksamt. Det är fortfarande alldeles för svårt.

Men är jag förvånad över att det är så här det ligger till? Nej, inte det minsta. Det här är Sveriges dubbelmoral i högform. Vi ska enligt grundlag inte handla med krigförande länder, men har det avbrutit våra avtal med USA:s krigsindustri? Nä. Sverige sålde vapen till både Iran och Irak när de krigade mot varann. Listan är lång över länder där svenska minor ännu ligger odetonerade, i väntan på en oskyldig barnfot.
Ändå påstår sig Sverige stå för fred och frihet. Vi stoltserar med vår alliansfrihet, att vi inte haft krig på vår mark på si och så många år. Det är bara snack. Så nej, jag är inte alls förvånad.

Så klart har Norges pensionsfonder inte gjort såna hör placeringar. Norge är ett bättre land än Sverige på alla sätt.  De har högre löner, bättre regering, fräsigare nobelfest och är dessutom Slartibartfasts stolthet.

Jag blev svensk medborgare för åtta år sedan. Då fanns det inga förslag till språktest och medborgarkontrakt, som folkpartiet aviserade i dagarna.
Jag borde ha klarat både språktestet och fått högsta betyg på medborgarkursen. Det finns i och för sig inga betyg med i förslaget, men man känner väl sitt folkparti. Dock skulle det ha känts en smula löjligt.

Jag hade femma i svenska när jag gick ut nian, MVG i svenska A, VG i svenska B, VG i svenska C. Jag har gått gymnasiets samhällsvetenskapliga program, jag borde känna till hur det svenska samhället fungerar. Och inte nog med alla dessa väl dokumenterade och betygsatta (inget flum här) kunskaper:

Jag har dessutom bott i Sverige i hela mitt liv.

Mina föräldrar kommer från ett så språkligt och kulturellt annorlunda land som Danmark. Skulle jag ändå ha varit tvungen att göra tester? Gå kurser? Vilket spill av resurser det hade varit. Och vilket spill av min tid. Jag är glad att jag hann bli svensk innan det här infördes.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi är tydligen inte värda mer än vår arbetsinsats här i landet. Att individen har ett värde som är lika för alla oberoende av förmåga, ett värde man har bara för att man är människa, det är tydligen en helt och hållet främmande tanke för politiker.

Den här kritiken riktar sig både mot den gamla socialdemokratiska regeringen och den nya borgerliga, för i det här fallet är de fan lika goda kålsupare. Sjuktalen slog i taket för några år sedan. Politiker studsar upp, utropar "vadan detta?!" och låtsas vara superförvånade.
Men det var ju väntat. Skär man ner så mycket som det gjordes på nittiotalet, om en person plötsligt ska göra två personers arbete, då skapar man sig ett problem. Då blir folk utslitna. Om man aldrig får vara ledig för att det är vikariestopp och ordinarie personal ska täcka upp för varann och måste gå ut på sina lediga dagar, om man måste jobba varannan helg för att det inte finns pengar att ta in helglöpare för, då jobbar man sönder sig själv. För att inte tala om att det blir mycket fysiskt tyngre.

Så att låtsas som om det är svenska folket som drabbats av plötslig kollektiv fusklust när det egentligen är en klassisk orsak - verkan-situation är ganska korkat.

Visst finns det människor som lever på systemet, som gjort det till en konst. Men de är trots allt ingen majoritet. De allra flesta felaktiga utbetalningar som görs från försäkringskassan beror inte på fusk, utan på grund av slarv, från personalens eller den sökandes sida. De allra flesta söker inte sjukpenning om de inte verkligen behöver det, det är jag övertygad om.

Det största mysteriet för mig är de olika läkarrollerna och vilken vikt de tillerkänns. Den behandlande läkaren skriver ett intyg för sin patient efter att ha träffat och undersökt denne. I många fall är läkaren specialist på just det patienten lider av. Läkaren i fråga vare sig vinner eller förlorar på om patienten får sin sjukskrivning, det finns inget krav från sjukhus och vårdcentraler på att sjukskriva så många som möjligt.

Försäkringskasssans läkare träffar inte patienten, talar inte ens med denne och någon undersökning genomförs inte. Läkaren har allt som oftast ett helt annat specialistområde än just patientens sjukdom. Och försäkringsläkaren jobbar för försäkringskassan, den part i målet som vill slippa betala ut ersättning. Följdaktligen är denne läkare partisk. Hur kan en läkare ens vilja arbeta på det sättet? De borde ju åtminstone undersöka patienten?
Hur, utifrån detta, är det rimligt att utlåtandet från den läkaren som aldrig ens sett patienten väger tyngre än det från den behandlande? Den partiske är mer tillförlitlig än den opartiske?

Det här handlar i första hand förstås om alla de individer som drabbas, men det är också ett problem att läkarnas kunskaper nedvärderas.

I den här artikeln säger Lena Ersson, platschef på Försäkringskassan i Dalarna att "Många efterfrågar det här med sunt förnuft och empati. Men det är värderingar, alla har inte empati för samma sak. Om man låter det styra kan man hamna väldigt snett".
Förvisso låter det helt logiskt. Men ändå inte. Försäkringskassan kanske måste ta sig en funderare på vad de egentligen arbetar med. De arbetar inte med siffror, diagram och statistik, de arbetar faktiskt med människor. Det finns en människa och ett liv bakom varje ansökan.
När man arbetar med människor kan man inte alltid gå efter mallen, för varje individ och varje situation är unik. Men det vill inte försäkringskassan se. De vill avhumanisera de sökande så att deras egna tjänstemän inte ska känna sig skyldiga. De gömmer sig bakom regler för vem som är sjuk och inte.

Kanske måste de det för att orka. Annars kan det ju gå som inom vården, där vårdpersonal tvingats tänka på tids- och kostnadseffektivitet i stället för att ge de gamla och sjuka den tid och den vård de behöver. Där personalen blir utbrända.
Det skulle ju vara ytterst pinsamt med drösar av utbrända försäkringskassehandläggare.

Äntligen har det kommit en studie som säger att det inte lönar sig med astronomiska bonusar för chefer. Inte för att jag har varit emot dem i första hand för att jag misstänkt att de inte fungerar, jag tycker att de är svåra att försvara rent moraliskt.
Cheferna har redan astronomiska löner, behöver de sedan ännu mer pengar? Det är den första frågan. Flera bolag (bl.a. Ericsson vill jag minnas) har betalat ut bonus även om det gått dåligt för bolaget. Det kan väl inte vara rätt och riktigt?

Den mest brännande frågan är hur mycket en persons arbete kan vara värt. Jag förstår att chefer arbetar mycket, får försaka mycket, knappt träffar sina familjer, har stort ansvar. Men detta gäller även för läkare. De får inga miljonlöner och inga bonusar. De RÄDDAR LIV. Chefer gör mycket men de räddar inte liv. Jag har svårt att tro att hur duktig man än är på sitt jobb så är ens arbetsinsats inte värd så mycket. Det kan bara inte vara möjligt.

Mitt enda svar på hur det har blivit så här är att det skett en gradvis, successiv förlust av verklighetsförankring inom näringslivet. De har snurrat på i sitt ekorrhjul, krävt mer, gett mer, tävlat som karriärmänniskor älskar att göra. Någonstans fick de hybris och började se sig mer som messiasgestalter än som duktiga arbetsledare. Nu är de hjärntvättade allihop till att tro att det behövs megamiljoner för att någon ska göra ett bra jobb. Det går antagligen inte att gå tillbaka, så nu är de dömda att för all framtid lägga löjligt mycket pengar på löjligt uppblåsta personer som ändå inte åstadkommer mer av den anledningen.

Till alla dem som säger att det behövs pengar för att man ska bli motiverad att göra ett bra jobb vill jag säga detta. Jag tror att det kan stämma i vissa fall. Jag tror att det stämmer om man inte gillar sitt jobb. Är det motigt och jobbigt kanske en hög lön kan få en att stanna.
Men man gör ändå inte ett lika bra jobb som någon som brinner för det de gör, för de arbetar med lust. Lust kommer inte ur en hög lön, det kommer ur att man gillar sina arbetsuppgifter, man ser att det man gör är förbättrande för någon/något. Lust kommer ur att känna att man är på rätt plats i sitt liv, att man trivs med sina arbetskamrater. Känner man lust gör man allt som oftast ett riktigt bra jobb. Skulle man misslyckas är man ivrig att förbättra sig. Det kan inte pengar ensamt åstadkomma.

Om endast pengar kunde motivera människor, varför finns det i så fall så fina människor inom vården som gör så mycket för andra människor, som verkligen kan och vill? Det är i alla fall inte för att de har hög lön. Duktiga människor finns inom alla lönekategorier, precis som det finns mindre duktiga. Är man endast driven av en vilja att få mycket pengar tror jag inte att det resulterar i att man lägger ner sin själ i arbetet. Men lust kan göra det.

Eller så kanske det helt enkelt är så att vissa tycker att de bara kan bli lyckliga av pengar. Det är nog de som är högerpolitiker, för det är oftast de som brukar tjata om att jobb ska löna sig, att svenska folket ska köpas med en tusenlapp extra i plånboken, som om det var det enda som betydde något.
Jag tycker mig vara lycklig fast jag är hyfsat lågavlönad. Jag arbetar frivilligt deltid, för att jag värderar min dotter mer än pengar. Jag har arbetat ideellt för att ha något att göra på dagarna. Jag har en man som driver ett företag som han inte direkt blir rik på, men han gör ett fantastiskt jobb, för han älskar det han gör. Jag har flera exempel i vänskapskretsen på folk som inte värderar pengar särskilt högt. Som tar obetalda föräldraledigheter, människor som arbetar ideellt i föreningar. Det är människor som engagerar sig utan att få ett korvöre för det. Och de människorna är faktiskt allt som oftast till vänster om den politiska mittfåran.

Jag tror att chefsutbildningarna drar till sig folk som ger sig in i en karriär inte utifrån lust utan för att de vill tjäna pengar. Kanske borde företagen försöka få tag i folk med andra ambitioner.

Att moderaternas försök att förändra sin framtoning och göra klassiska vänsterfrågor till sina var framgångsrikt i förra valet vet vi. Frågan är om det fungerar en gång till. Nu vet folk vad alliansens politik egentligen handlar om, det är fortfarande klassisk moderat politik som leder till ökade klyftor.
Vad som aldrig upphör att förvåna mig är folks förmåga, ja till och med vilja, att duperas. Det är väl klart som korvspad att ett Moderaterna som kallar sig arbetsparti aldrig blir som ett sossarna utan Göran Persson. Folk klagar över regeringens politik och regeringen svarar att de bara genomför sina vallöften. Och i de flesta fall är det ju sant. Ändå reagerar folk som om de aldrig hade hört talas om dessa förslag.

Jag röstade inte på alliansen, jag läste deras valmanifest och jag var genast övertygad över att den här politiken kunde inte jag ställa upp på.
Informerar sig inte folk när de väljer parti? Särskilt när man ska byta sedan sist? Det var ju tydligen många socialdemokrater som röstade på alliansen, kollade de inte upp vad det var de röstade fram innan? Snacka om att köpa grisen i säcken?

Men hur blir det då nästa val? Nu säger moderaterna att det blir välfärden som blir nästa vals stora fråga. De vill  spela på "motståndarnas planhalva". Min första tanke är att nu måste ju valet bli "a piece of cake" för sossarna, alliansens favoritsysselsättning sedan de valdes har varit att montera ner vårt gemensamma välfärdssystem, det här måste ju folk genomskåda, även de lättlurade jävlarna. Men man ska aldrig ropa hej, som det sägs. Alliansen har sina pr-experter och sina konsulter och sina talskrivare. De kan säkert komma valsande med vårdpeng och privata alternativ och få det att låta som lösningen på allt.
Jag hoppas bara att svenska folket inte låter sig luras igen. Läs det finstilta den här gången!

Läser på aftonbladet att den blygsamma uppgången i uttagna pappadagar har vänt. Nu tar papporna ut mindre än tidigare.
Det här räknas ut efter hur många dagar pappan tagit ut, vilket i sig är logiskt, eftersom det är det lättaste mätinstrumentet. Men statistiken kan vara missvisande, vilket jag här tänker belysa med hjälp av exemplet familjen Björnström.

Mamma Björnström var hemma i 13 månader och tog under denna period ut drygt 300 dagar. De grundades på en blygsam ingångslön för 80%.
Under det första halvåret var även pappa Björnström mycket hemma eftersom han var arbetslös. Det var inte alls kul på många sätt men han fick ju i alla fall mycket tid med sin nyfödda dotter. Under det andra halvåret startade pappa Björnström företag och jobbade fortsatt mycket hemifrån. Och var även i fortsättningen hemma mycket mer än en heltidsarbetande far.
Nu har mamma Björnström gått tillbaka till arbetet. Pappa Björnström är hemma och hans föräldrapenning grundas på vad han skulle ha tjänat som anställd ljudtekniker, eftersom han inte haft sitt företag i ett helt år ännu. Han får ut nästan lika mycket som mamma Björnström fick på en full vecka på tre dagar i veckan. Han kommer att kunna vara hemma ett halvår, och under den tiden bara ta ut 80 dagar.

310 mot 80. 13 månader mot 6. Jag orkar inte räkna ut procenten, men ni ser ju själva, bara för att man inte tar ut så många dagar behöver det inte betyda att man inte är hemma länge. Skulle pappa Björnström ha tagit ut alla dagar i den här takten hade han kunnat vara hemma i två och ett halvt år. Vi ångrar att vi inte sparade fler dagar åt honom från början, men det är lätt att vara efterklok.

Jag tycker hur som helst att det krävs en nyansering av debatten. I stället för att stirra sig blind på antalet dagar borde man undersöka hur länge folk är hemma med sina barn i realtid. Det finns ju även studenter och arbetslösa som inte uppbär föräldrapenning men som ändå är hemma med sina barn.

Problemet är dock fortfarande ett jämställdhetsproblem. Män tjänar mycket pengar och arbetar oftare heltid än kvinnor. Följdaktligen får de bättre ersättning från försäkringskassan. Taket ligger på 403.000 kronor. 80% av 403.000 är fortfarande apmycket pengar. Vill män vara hemma länge kan de alltså det, och fortfarande leva gott.

Jag tror inte alls att det här har med pengar att göra. Jag tror att det är traditioner, attityder, könsroller, förväntningar med mera som styr. Och som med så många andra problem som beror på sånt kanske det bara är lagstiftning som hjälper. Det är ingen perfekt lösning, men jag tror det är den enda vägen.

Läste just Dominika Peczynskis inlägg i klimatdebatten. Jag blir så less. Hon tycker det är fantastiskt att det blivit så varmt och skönt. Nu har hon sluppit halka på isfläckar hela vintern. Jag kan meddela att jag som bor i Umeå har fått göra just det, eftersom det varit så förbaskat milt hela vintern. Ligger temperaturen och guppar kring noll, så kommer det snö ena dagen, regn den andra, och när allt fryser på så gör man just det, halkar. Vi har haft Stockholms-vinter i Umeå i år. Och det hade jag gärna sluppit. Hellre 5-10 minus och snö, då halkar man inte.

I vår familj har vi varit miljökämpar i många år. Min mor var när hon bodde i Sverige engagerad i Naturskyddsföreningen, hon satt i miljönämnden och hon var med och utvecklade lokala Agenda-21 mål i Pajala kommun. Såna som hon har brunnit för det här hur länge som helst, men har hånats som "trädkramare". Sen kommer en amerikansk vicepresident och gör en film, och plötsligt lyckas han med det som hon och hennes medkämpar misslyckats med. Stora delar av världens befolkning vaknar och inser att ja, vi kanske borde göra något.

Jag är nu orolig för att det kommer att komma en backlash. Folk som Dominika Peczynski kommer att få fler med sig och dessutom har folk ju en tendens att tröttna på världsförbättrande åtgärder. För tre år sedan bar alla vita band och såg Live 8, idag bryr sig folk inte längre om fattigdomen i Afrika, fast den inte direkt minskat.
Ett argument för att klimatdebatten är överdriven är att det inte är säkert att de milda vintrarna vi har här är orsakade av växthuseffekten. Vi hade faktiskt en varm period i början av seklet också. Det är alldeles sant att vi hade det. Men nu är det ju så att Sveriges lokala klimat (hur viktiga vi än tycker att vi är så är vi bara ett hörn av världen) inte direkt är representativt för hela jordgloben. Globalt, alltså om man ser till ett temperatursnitt över hela jorden, så har temperaturen ökat rejält på senare tid, och det fanns ingen liknande global värmebölja för 80 år sedan. Läs gärna vad SMHI har att säga om saken här, se diagrammet en bit ner på sidan som visar vad jag just sade.

Så det spelar ingen roll vad våra milda vintrar här i landet beror på, att global uppvärmning existerar är jag personligen övertygad om.

Läste just en artikel på aftonbladet om att moderaterna vill att folk över 67 ska kunna fortsätta arbeta utan att riskera att sägas upp på grund av sin höga ålder.

Visst, jag är helt med på att man ska få fortsätta arbeta så länge man har lust. Men jag tycker det börjar gå för långt med den här arbetslinjen som regeringen kör. Det talas om att sjuka, förtidspensionerade och nu även pensionsberättigade ska arbeta, men det talas inte om de som inte kan arbeta av den ena eller andra orsaken.
Ur min synvinkel ser det ut som om regeringen talar om en rättighet när de egentligen vill använda detta som ett argument när pensionärerna klagar över sina låga pensioner. "Men då kan ni ju jobba extra". Ungefär som man säger till studenter.

Jag känner mig faktiskt mer och mer som en kugge i hjulet, jag är bara en arbetare, det är endast när jag arbetar som jag är värdefull. Skulle jag bli sjuk, eller föräldraledig, arbetslös, ta tjänstledigt för vidareutbildning, eller för den delen gå i pension, då är jag inte längre en medborgare att räkna med utan då är jag en parasit.

Jag menar att självklart ska man inte sätta det i system att leva på systemet, så att säga, men det måste samtidigt finnas en gräns. Alla människor ska inte behöva arbeta. Efter ett långt yrkesliv ska man utan dåligt samvete ha rätt att dra sig tillbaka och ta det lugnt. Jag är rädd för att det här är början till en förändring som kommer att innebära en högre pensionsålder, minskad rätt till att gå i förtid, och att fler blir så utarbetade att de dör innan de hinner njuta av livets dessert.

Vad blir nästa steg? Hushållsnära barnpassning i stället för föräldraledighet? Uppluckring av lagen om barnarbete? Jag vet att jag raljerar nu, men vi måste sätta ner foten någonstans.

I dagarna kommer det att avgöras, säger de som vet, om det blir Obama eller Clinton som blir demokraternas presidentkandidat. Jag har sedan länge haft ett gott öga till Clinton men trots det och trots att det är mot mina principer att heja på någon för att denne ser ut att vinna så börjar jag bli mer positivt inställd till Obama. Dessutom ska han enligt vad jag läst ha större chans att slå McCain än vad Clinton har, och jag spyr om det blir en ny krigsherre i vita huset.

Några funderingar:
- Såg en intervju med en socialantropolog eller dylikt igår, hon undersökte amerikanernas reaktion på sin första kvinnliga presidentkandidat med chans att vinna, och hon hade det nedslående resultatet att det kryllar av (män)niskor som tycker att hon som kvinna ska gå tillbaka till spisen och sluta blanda sig i grabbarnas affärer. Rasism är inte accepterat i USA idag, ingen skulle komma undan med att säga att Obama ska tillbaka till bomullsfältet eller längst bak i bussen, men kvinnoförakt är mer allmänt accepterat.

-Hillary Clinton omnämns ofta som enbart Hillary. Mig veterligen gör man inte så med de andra kandidaterna, de omnämns med efternamn. Varför det? Undantaget är Moby, som på sin blogg kallar dem Hillary och Barack. Hans blogg är för övrigt värt ett besök även om man inte är ett fan, han skriver om mycket annat också på ett underhållande vis.