Anne Björnström

Nu är det slutstrulat med blogg.se, nu flyttar jag min blogg till http://annebjornstrom.blogspot.com

Just nu håller jag på att lägga in alla mina inlägg från den här gamla bloggen på den nya, så det blir inte så mycket nyproducerat de närmaste dagarna, men sedan blir det förhoppningsvis som vanligt, fast en smula bättre.
Välkomna in dit!

Läste att Blogg.se eventuellt kan komma att stängas, och tog det säkra före det osäkra och gjorde en fullständig backup. Jag är inte så duktig på datorer så jag lyckas inte luska ut hur HTTrack funkar, så det blev en gammeldags backup till ett worddokument.
Allt är dock sparat, text, bilder, embed-adresser till youtube, rubbet. Allt utom själva designen på bloggen, men den skiter jag i, den är ändå inte något jag lagt ner speciellt mycket jobb på. Tur att jag bara har runt 140 inlägg och inte flera tusen...

Frågan är vilket blogghotel man ska lägga sin nya blogg på om blogg.se stänger? Några tips?

Det är något som är fel med vädret. Jag börjar tro att det är the day after tomorrow och saltbalansen i Atlanten är sabbad, det är ny istid på väg. Det bara snöar och snöar. Det är snart valborg och då brukar nästan så gott som all snö vara borta här i stan. Vad är det som händer?

Vad det än är så gör det mig fan deprimerad.

Eftersom det verkar som att precis alla andra bloggare gör det så måste väl jag också göra det - analysera mig genom min bloggtext med hjälp av Typealyzer.
Enligt den är jag en vårdare. Vårdare beskrivs så här:

Vårdaren (the relater) föredrar att förlita sig på sina sinnen, det man kan se, höra och ta på. När de ska fatta beslut om något föredrar de att göra det med personlig värme och hur beslutet påverkar människor. Hur viktig frågan är för dem själva eller andra de bryr sig om är oftast det första de tänker på, medan den rent logiska analysen kommer först i andra hand.

De är mycket mer intresserade av fakta om människor än om fakta om saker och brukar därför ha ett smidigt socialt liv. De brukar trivas bäst i arbeten där deras omtanke om andra personer kommer till sin rätt - gärna arbete med barn och äldre, socialt arbete, försäljning (om varorna är konkreta) och serviceyrken.

Det som framförallt driver Vårdare är bra relationer med andra människor. Det kan vara både känslan av närhet med andra människor i nuet (att få hjälpa till eller bli hjälpt) eller upplevelsen av trygga och stabila långsiktiga relationer (familjen, vänkretsen, medlemskap i sammanslutningar etc ). De framstår ofta som sociala och personliga på gott och ont. Vill du få en Vårdares uppmärksamhet - pröva "hmm... skulle du kunna hjälpa mig med... eller hur mår du?".

Man kan ofta känna igen Vårdare på att de ofta använder ord som beskriver människor, känslor och deras uppfattning om dem.

Även om jag tyckte att det här stämde rätt bra på mig och Josefines test stämde rätt bra på henne, så kan jag ändå inte låta bli att vara lite skeptisk, eftersom det bara tog ett par sekunder innan resultatet kom. Jag har haft dator ett antal år nu, och vet att även en hyfsat modern och snabb dator måste få lite betänketid om den ska ta reda på något.
Det kanske är med Typealizer som med horoskop, det är så allmänt hållet att det kan passa vem som helst.

Även fast jag är en heterosexuell kvinna så kan jag ibland, när jag ser en annan kvinna, tänka mig att om jag hade varit lesbisk så skulle jag tyckt hon var attraktiv. Det behöver inte vara någon som är modellsnygg. Jag tycker visserligen att Charlize Theron, Catherine Zeta Jones och Angelina Jolie är mycket vackra. Men den här tjejen, hon har DET:

Läser om alliansens förslag till ett tredje jobbavdrag. Bland annat föreslår alliansen en höjning av hur mycket man får tjäna innan man måste betala statlig skatt, och motiverar detta med att det ska göra det mer lönsamt att utbilda sig. I pappersvarianten av Västerbottenskuriren (kan tyvärr ej hitta motsvarande artikel på nätet) står att detta ska gynna bland annat sjuksköterskor med vidareutbildning och lärare, yrkesgrupper med låg lön i förhållande till sin utbildningslängd.

Jag kan helt hålla med om att både sjuksköterskor och lärare får dålig valuta för sina studier. Många lärare har fem års utbildning, alltså lika lång som tandläkarnas, men tjänar inte i närheten av vad de senare gör. Att sjuksköterskor har dåliga löner har väl inte gått någon förbi.

Men det är ju det som är grejen! De tjänar inte tillräckligt bra för att nå upp till gränsen där de tjänar på en höjd gräns för statlig skatt! Den gränsen går (om jag minns rätt) vid 28.600 idag. Jag kikade in på SCB:s lönestatistik och kom fram till detta dystra resultat (med reservation för att senaste statistiken är från 2006 och lönerna antagligen har stigit en del sedan dess):

Över gränsen hamnar (inom yrkesgrupperna sjuksköterskor och lärare):
Andra sjuksköterskor med särskild kompetens (medellön på 30.800)

Under gränsen hamnar (samma yrkesgrupper som ovan):
Barnmorskor (medellön 26.400)
Akutsjuksköterskor (25.100)
Distriktssköterskor (24.700)
Sjuksköterskor medicin/kirurgi (24.500)
Operationssjuksköterskor (25.900)
Sjuksköterskor, psykiatrisk vård (25.200)
Röntgensjuksköterskor (24.500)
Övriga sjuksköterskor (23.900)
Gymnasielärare i allmänna ämnen (26.000)
Gymnasielärare i yrkesämnen (25.400)
Lärare i estetiska och praktiska ämnen (23.600)
Grundskollärare (23.500)
Speciallärare (26.000)
Övriga pedagoger med teoretisk specialistkompetens (22.600)

Lönestatistik sjuksköterskor
Lönestatistik lärare

Tittar man på den privata sektorn så når visserligen gruppen Barnmorskor; sjuksköterskor med särskild kompetens knappt över gränsen (28.700 i medellön), men man bör betänka att långt de flesta fortfarande arbetar inom den offentliga sektorn.

Lönestatistik privata sektorn

Ännu mer intressant blir det när man ser på statistik över löner jämfört med utbildningslängd:

Lönespridning efter utbildningsnivå, landstingskommunal sektor
Lönespridning efter utbildningsnivå, primärkommunal sektor

Ur denna statistik kan man utläsa att vinnarna på en höjd gräns för statlig skatt - föga förvånande - till största delen är män. För att en kvinna ska tjäna på att utbilda sig genom en höjd gräns för statlig skatt måste hon gå forskarutbildning. Det hjälper inte med en vanlig högskoleutbildning, inte ens en längre än tre år.

Så min fråga lyder: vilka grupper talar alliansen om när de säger att detta förslag ska göra att det lönar sig med utbildning?

Mitt förslag är i stället att alliansen borde sluta hacka på facket och i stället stötta dem i deras kamp för att få upp lönenivåerna generellt. End of rant.

"Nu tar vi tredje steget med jobbskatteavdraget"

Det här är min första sommar med en trädgård sedan jag flyttade hemifrån. Och jag har gett mig fan på att något ska åstadkommas i den.
Det finns trädgårdsgener i min släkt, farmor och farfar hade en alldeles vansinnigt vacker trädgård. Tjugotalet (eller fler) olika rosor, rhododendronbuskar, you name it. En stor köksträdgård, fruktträd. Farfar vårdade den ömt. Farmor höll sig till innemiljön, hennes kaktusar blommade ideligen och hennes orkidésamling skulle ha vunnit priser.

Mina föräldrar måste vara generationen som genen hoppade över.
När jag bodde hemma hade vi en lagom stor tomt med buskar, träd och ett par rabatter. Oftast stod rabatterna tomma. Min kära mor fick ett ryck en gång och gödslade den ena rabatten med hönsgödsel, men sen tappade hon lusten och där stod rabatten och stank resten av sommaren.

Hittills har vi bott i lägenhet, med alla begränsningar det innebär. Dessutom har vi haft katt, så vi har fått näta in våra balkonger. Då känns det som att inte ens alla blommor i världen kan göra det speciellt mysigt. Ett tag hade vi uteplats, men då var jag student, och ansåg att öl var ett viktigare inslag än blommor i utemiljön.

Nu, däremot, har jag upptäckt att jag delar farfars kärlek till växande plantor. Och nu är jag ute och spanar varje dag för att se vad som döljer sig under snön, vilken potential som finns. Jag planerar för rabatter och klätterväxter och hängamplar. Gud vet vad det skulle kosta att förverkliga allt. Jag kanske lyckas få dit hälften innan det är dags att flytta. Men till min stora glädje har vi fått något gratis i alla fall:

Döm om min förvåning när jag läser i Aftonbladet att R2-D2 - den lilla roboten i Star Wars - har förts till sjukhus. Tydligen fanns det en människa inne i R2-D2.
Det hade jag ingen aning om.

Nu försöker Pelle Porseryd förklara sitt klantiga tilltag i lördags. Hans förklaring går ut på att ett SMS där han försvarar Brolle försvann och inte redovisas på 1000apor-sajten. Frågan är bara var i konversationen ett sånt SMS skulle passa in. Jag tror Pelle Porseryd har det lite jobbigt just nu och försöker bortförklara sig.
Dessutom har jag länge misstänkt att TV4 riggar vissa - inte alla - omröstningar. Skulle inte förvåna mig för fem öre om så är fallet.

Läste just här att Boyd Coddington (eller Coyd Boddington som maken råkade säga en gång) har dött. Maken tittar på hans program på Discovery varje dag nu när han är föräldraledig. Dottern tittar också, om hon är vaken. Jag tyckte mest han var en riktig surkart i hawaiiskjorta.
Men jag hoppas det finns fina hotrods i livet efter detta, om det nu finns ett sådant, för Boyd Coddingtons skull.

Förra veckan missade jag Sverige pussas & kramas, men inte i kväll. Det roligaste enligt mitt tycke var helt klart Henrik Schyfferts lovsång till svenska män på svengelska. "And if you like förhud, this is the förhud central".
Så klockrent.

Nu hakar även jag på Tisdagstema!
Denna vecka är temat mat, och här är mitt bidrag:

Ser på SVT och läser i DN att svenskarna hellre vill ha bättre kvalité i vård, skola och omsorg än lägre skatt. Jag har hela tiden misstänkt att det är så det ligger till, men alliansmaffian har ju på senare år varit snara med att påpeka vilket enormt skattetryck vi har i det här landet, hur less folk är på att betala skatt och hur onda skatter är i största allmänhet.
Till och med jag har tvivlat på det svenska folkets solidaritet med varandra, jag har misströstat och tänkt att vi alla blivit en hög egoister som sköter oss själva och skiter i andra.

Men icke! Och det gör mig så glad. 66% kunde till och med tänka sig högre skatt om det skulle ge bättre sjukvård. Det ni, alliansen! Här kommer ni och försöker köpa oss med ett jobbavdrag, men egentligen vill vi ha goda gemensamma resurser.
Svenska folket har insett att vad hjälper det om man har en tusenlapp i plånboken om ens barn får gå i alldeles för stor klass i nedslitna lokaler med gamla läromedel, ens mormor inte får gå ut på sitt ålderdomshem och man själv får vänta hur länge som helst på en operation?

Solidaritet är ett fint ord. Fortfarande.

Läser med stigande förvåning i aftonbladet att en professor vid Lunds universitet rekommenderar att kvinnor först börjar använda BH när de är i tjugoårsåldern, eftersom för tidig bröst-support tydligen hämmar kroppens elasticitet, vilket leder till onödigt tidigt förekommande hängbröst.

Det som förvånar mig är inte själva resultatet, utan mera ämnet för professorns forskning. En professor har tagit sig långt i den akademiska världen, han (hon?) måste rimligen redan ha skrivit ett par avhandlingar. Har han (hon?) nu blivit blasé och behövde något lite mer stimulerande, lite mer provocerande, lite kontroversiellt att skriva om?
Vilken institution kan professorn tänkas arbeta på? Borde vara något i stil med sånt som arbetsterapeuter och sjukgymnaster sysslar med, stöd och hjälpmedel? Eller kanske är han (hon?) hudläkare och undersöker bara hudens elasticitet i största allmänhet och bröstens i synnerhet?

Kan det tänkas att professorn sysslar med forskning sponsrad av det privata näringslivet? Man kan ju fundera över vilken slags företag som gärna vill ha reda på hur vi minskar antalet kvinnor med hängbröst?

Vilken är samhällsnyttan med denna forskning? Finns det någon? Var det bara jag som trodde att forskare på något sätt måste få sina projekt godkända som ett viktigt bidrag till den samlade kunskapen om ämnet? Är det här ett tecken på att vi vet så mycket om människokroppen att det inte längre finns något vettigt kvar att forska om? Men cancer då? Vaccin mot HIV?

Den enda slutsatsen jag kan dra är att hängbröst av vissa instanser anses vara ett allvarligt samhällsproblem.

Min dotter Emma har lärt sig nya användbara kunskaper. Nu kan hon gå med sin lära-gå-vagn, hon vet vad "klappa händerna" betyder och gör det gärna. Och så härmar hon en apa riktigt bra.
Dessutom lyckades hon slå av knapplåset på sin fars mobiltelefon flera gånger igår, så numera är han övertygad om att hon är ett geni.

Min goda vän Josefine är gästbloggare på kommunalarbetaren den här veckan. Läs här!

En av mina favoritskådespelare är Ed Harris. Jag har aldrig sett honom i en dålig roll, han "blir" på något sätt sin rollfigur.

        
A history of violense, Apollo 13, A beautiful mind, Enemy at the gates

     
The hours, The rock, The Truman show

Filmen Truman show kom för tio år sedan, 1998. Jag minns att jag tyckte att konceptet var fascinerande men totalt otänkbart och orealistiskt i verkligheten.
Men det var 1998. Då var det enda programmet i reality-tv-genren Robinson, och det bespottades och kallades "mobbing-tv". Idag avslöjar en snabb titt i tv-bilagan att en stor del av det vi ser är reality-tv. Det har blivit något vanligt och normalt. Och tanken slår mig att Truman inte längre är lika långt borta.

Visst är det fortfarande svårt att föreställa sig att ett tv-bolag skulle gå in med så mycket pengar som ett sådant program skulle kräva, men den moraliska gränsen för vad som kan visas på bästa sändingstid har definitivt förändrats under de senaste tio åren. Vi är inte riktigt där ännu, men kanske sitter vi och tittar på Truman om tio år.
Det är inte längre tabu att visa människor som har sex i tv, som är fulla och spyr i tv, som duschar, kissar och bajsar i tv. Hur ska konceptet med reality-tv kunna bli nytt och spännande när vi redan sett människor göra allt? Kan det bli så att vi ska se dem göra det utan att de vet om att vi ser det?

Personalfesten igår blev väldigt trevlig. Så trevlig att jag först kom hem kvart i fem i morse. Följdaktligen är jag inte den piggaste idag, men det går an, jag har sovit med Emma hela eftermiddagen.

Nu ligger jag och bloggar i soffan och maken försöker se Truman show men Emma anfaller stereon och vrider upp och ner på volymratten hela tiden.

Igår när jag åkte hem från jobbet lyssnade jag på den här låten och insåg vilken bra busslåt det är. Monoton musik för monoton aktivitet. Dessutom tycker jag videon är snygg.

För ett tag sedan såg jag en utmaning på en blogg som gick ut på att man skulle visa hur det ser ut där man bloggar. Tyvärr har jag tappat bort vems blogg det var, men jag hakar ändå på. Så håll till godo:

Och så utmanar jag Josefine att göra samma sak.

I dag kom vi att tala om Jonas Gardell på jobbet, och det fick mig att genast tänka på den här lilla pjäsen uppläst av Gardell på ett sagolikt vis:

I morgon ska jag på personalfest, vet ni som läst tidigare inlägg noggrant.
Besöket på bolaget avklarades i eftermiddags så nu ligger det två påsar innehållande öl och - egentligen mot mina principer - två Xider i kylskåpet.

Jag kan i alla fall skylla den ena xidern på min arbetskamrat, hon vill veta hur den nya "spring"-smaken smakar, men hon är gravid och får inte dricka alkohol. Så jag har erbjudit mig att vara munskänk. Den andra såg bara god ut.

Varje fredag försöker jag se nöjespanelen i Gomorron Sverige. I morse hann jag precis. Och vilken tur, för där satt Jessika Gedin. Jag älskar Jessika Gedin, hon är så fin där hon sitter och tittar ut genom sitt stora, rufsiga hår.
Just i morse diskuterades 60-talet och varför det åter och åter kommer tillbaka och alltid framhålls som så fantastiskt. Micke Lejnegaard (heja Norrland) öppnade samtalet med "förändrades världen och musiken så mycket eller är det här bara en konspiration av 40-talisterna?".
Varpå Jessika Gedin säger "Som om inte allt vore det".

Så sant, så sant.

Nu har jag fallit för grupptrycket. Jag har gått med i Facebook. Jag tycker det verkar vara en värdelös community som sådan, men det är ju kul att se vad alla gamla klasskompisar och dylika gör nu för tiden.
Dessutom blir det lättare att få se bilderna från personalfesten på måndag.

Läser här att mamman till de två små barnen som mördades nu är så pass vaken att hon är uppe och går och frågar efter sina barn. Hon har inte fått veta något om vad som hänt ännu och familjen vill att en läkare med specialistkunskaper ska ge henne den informationen.

Det har jag full förståelse för. Det måste vara det svåraste som finns att säga till en människa. Chocken måste bli enorm, jag tror också att det bästa är att hon får professionell hjälp från första stund.

Men hur bär sig de anhöriga åt i väntan på att hon ska få veta? Hur håller man masken? Hur låter man bli att försäga sig, vad svarar man när hon frågar efter sina barn? Hur låter man bli att visa sin sorg med sitt kroppsspråk?
Hur avskärmar man henne från nyhetssändningar, tidningar?

Jag har alltid hävdat att våra katter är de klantigaste i världen. De är så klantiga att jag tidvis har tvivlat på att de är katter överhuvudtaget.

Därför blev jag föga förvånad när jag hörde från Fredde (deras nuvarande husse) att de den ena efter den andra hoppat från ett öppet fönster på övervåningen rakt ner i blötsnön. Dumkatter.

Upptäckte just att jag missade "catch-up-avsnittet" av Grey's anatomy som gick 17.35 idag. Rannsakade tv-tablån efter en repris. Ja, klockan fem i morgon bitti.

Jag får fortsätta vara olyckligt ovetande om vad som hände under första säsongen.

Ser att det är internationella barnboksdagen idag, i alla fall i en knapp timme till. Aftonbladet uppmärksammar detta med en artikel om hur avgörande barns läsande är för hur de klarar sig i skolan. Jag har hela tiden anat att det är så det ligger till, men nu är det i alla fall bevisat.

Själv älskade jag böcker redan innan jag kunde säga ett endaste ord. Min mamma läste rim och ramsor och jag skrattade. Jag fick högläst godnattsaga tills jag var i tioårsåldern och sedan länge kunde läsa själv, men det var så mysigt att krypa ner under täcket och höra mammas/pappas trygga röst läsa högt ur någon spännande bok. Om det var riktigt spännande smygläste jag några kapitel till under täcket efter att de gått.

I min klass var jag den enda som inte hade svenska som första språk. Trots det var jag även den enda som kune läsa när vi började ettan. Jag bestämde mig för att lära mig under sommaren innan, och gav mig inte förrän jag kunde. Jag var en av de duktigaste eleverna i min klass under hela grundskolan. Och jag är säker på att det var böckernas förtjänst.

Böcker har gett mig mycket. Skratt, tårar, tröst, verklighetsflykt, tidsfördriv, idéer, kunskap, reflektion, insikter, vidgade vyer, längtan till fjärran platser och inre fantasibilder. Mitt liv skulle inte vara det samma utan alla böcker jag har läst. Jag skulle inte vara den samma.

Jag bemödar mig om att läsa för min dotter. Hon är så lagom intresserad av innehållet, hon gillar mest att vända på sidorna i pekböckerna. Men då får hon vända på sidorna. Bara hon tycker det är kul. För böcker ska vara kul, det ska inte vara ett tråkigt måste. Jag unnar alla glädjen att försvinna med näsan före in i böckernas värld.

Nog för att jag hört talas om små flickor som bär stringtrosor och genomskinliga tröjor, men jag trodde min egen lilla 14-månaders dotter var ett undantag. Det visar sig att jag hade fel. Emma har, möjligen något sent, anammat modet med låg midja. Tur att blöjan är mer täckande än stringtrosorna.

På andra orter har man rondellhundar. I Boden räcker det inte med hundar, bodensarna kräver större zoologisk mångfald vid sina vägar. Så därför ser det ut så här i rondellen vid ICA Kvantum:

På väg hem med tåget i går började killen bakom prata i mobiltelefon. Högt och ljudligt. Han pratade med sin flickvän, förstod jag på samtalet. Plötsligt säger han, fortfarande med hög röst: "Är du nå kåt då?". Sen pratade de om hur han skulle göra sugmärken på henne när han kom hem.
Jag är inte pryd, men jag förstår verkligen inte varför man vill säga sånt så andra hör.

Tydligen finns det en ny "folksjukdom" - fobi för att vara utan fungerande mobiltelefon eller nomophobia. Åtminstone står det så att läsa i den vetenskapliga tidskriften Aftonbladet.

Folk får alltså fobisymptom för att de inte kan bli nådda eller skicka SMS. Det är bland det löjligaste och samtidigt mest tragiska jag läst på länge. Få människor är så viktiga att de måste kunna nås varje sekund av dygnet. Möjligen stats- och försvarsministern, de som väntar på en organdonation och de med mycket sjuka familjemedlemmar, men annars har jag svårt att se behovet. Vilken otrolig övertro på den egna personens viktighet det måste finnas hos det svenska folket.

Tänk om det i stället skulle bli en trend att umgås med dem i samma rum som man själv befinner sig, så mycket trevligare vi skulle ha. Jag må bete mig som en sur gammal kärring, men jag tycker faktiskt att det är otrevligt att mitt under pågående samtal, utan att ursäkta sig, börja sms:a med någon annan. Jag tycker det är skittrist att få grattis-sms och god jul-sms, kan man inte bemöda sig om skicka ett kort eller ringa och säga det tycket jag man kan låta bli.

Själv har jag en mobil. Den är ganska fin, den är röd. Jag tankar mitt kontantkort med en hundring ca en gång per år. De brukar inte räcka så länge, och jag tänker alltid att jag ska fylla på, men det brukar inte bli av förrän efter ett år till. Det är nämligen så sällan jag verkligen behöver den. Jag reser sällan, jag kollar innan jag går på affären om det behövs köpas mjölk, och jag har en alldeles fullt fungerande fast telefon som jag använder för att kommunicera med min familj och mina vänner. SOS alarm kan man alltid ringa hur som helst, och jag kan ju "bli nådd".
Det har hänt att jag har glömt mobilen hemma, och mitt största problem då var att bussresan till jobbet blev en gnutta tråkigare för att jag inte kunde lyssna på musik.

Det känns skönt att inte vara beroende av mobiltelefonen. Däremot ska jag nu komma med dagens dubbelmoralkaka och erkänna att jag får nippran utan internet.

Igår kväll var vi äntligen hemkomna från Boden, jag och dottern. Vi har hälsat på svärmor, helt utan maken, vilket var första gången. Maken hade party på fredag och såg film och smällde i sig en halv familjepizza på lördag, så han var utvilad och tyckte till och med att det hade hunnit bli "tyst" hemma.

I Boden var det trevligt bortsett från att väckning ägde rum 05.30 varje morgon. Då vaknade nämligen ena hunden (vilket i sig inte gjorde något) som väckte svärmor (vilket också var helt okej), den andra hunden (gjorde inget) och Hugo, undulaten (vilket var en katastrof).
När Hugo satte igång att kvittra vaknade Emma så klart och tyckte att det var morgon. Det tyckte inte jag.

Hugo är världens mest korkade undulat. Förut bodde han inne i sin bur. Svärmor hade öppnat burdörren så Hugo skulle kunna komma ut och flyga lite. Det gjorde inte Hugo, för han var så dum att han inte förstod att han kunde komma ut. Så svärmor lyfte ut honom. Lämnade dörren öppen. Hugo flög runt ett tag och satte sig sedan ovanpå buren.
Där har han numera bosatt sig, för han förstår inte att han kan komma in igen. Svärmor har fått ställa upp maten och vattnet åt honom, för annars hade Hugo svultit ihjäl.